Mitt engagemang för miljön började väldigt tidigt, jag minns att jag blev så oerhört sorgsen när vi på lågstadiet sjöng Änglamark, och sedan har det sakta men säkert eskalerat till att bli min största passion och mitt jobb.

I maj 2018 födde jag min dotter, och vi minns nog alla den sommarens rekordvärme, höstens IPCC-rapport och den till en början ensamma 15-årig skolstrejkerskan utanför riksdagen. Min klimatångest slog totalt i taket under föräldraledighetens sköra (och varma) ensamhet och jag kunde inte sluta känna paniken över vad min nyfödda dotter skulle behöva uppleva under sitt liv. Det kändes som att jag vid den tidpunkten gjort de flesta livsstilsförändringar för att göra så litet avtryck på miljön som det bara gick och jag kände mig så maktlös inför framtiden.

Någonstans där började jag fundera på om jag kunde förändra på ett annat sätt. Jag bestämde mig för att gräva där jag stod. Jag gick till vår ledning och frågade om jag fick skriva en ny miljöpolicy, trots att det låg långt ifrån mitt arbetsområde. De sa ja och antog policyn nästan direkt, varpå jag fick frågan om jag kunde bli miljöstrateg och implementera policyn. För första gången i mitt yrkesliv känner jag på riktigt mening och mål. Jag trodde att en ”bieffekt” av min nya yrkesroll skulle vara en ännu större uppgivenhet, men faktum är att det är precis tvärtom. Genom att dagligen arbeta för en ljusare framtid vet jag att jag gör enormt mycket större skillnad än ”bara” mina egna livsstilsval. Jag känner mig stark och handlingskraftig och jag möter genom mitt yrke många likasinnade som gör det inspirerande och roligt att fortsätta. Jag har också på nära håll sett att man kan sätta stora saker i rullning bara genom att ställa frågan, vilket gör att jag blir ännu mer inspirerad att förändra.

Hur ser det ut på din arbetsplats, i ditt närområde? Kan du gräva där du står, vara med och förändra något du redan känner till?



#ettstegitaget


Publicerat: 24 aug 2022